Nu gått och jag har hållt mig härifrån ett tag... Jag har helt enkelt inte orkat...

Har hänt endel.... Både positivt och negativt... Men jag orkar inte dra upp allt här..
Sonen har börjat medicineras nu och har gjort ett tag. Det är en ytterst lite bättre förändring men det tar ju några månader innan medicinen är inställd och ger full effekt...
Jag har kraschat jag med så nu går även jag på piller.. Vilket inte hjälper ett jädra skit än :( Men hoppas på att vc kan hjälpa mig i veckan om det finns tid så jag kan komma dit.

Mycket mycket tankar har jag... Sonen vill bara vara inne. Iaf fått med honom till sjön några få gånger vilket har varit helt fantastiskt roligt... Men resten av tiden spenderas hemma :(

Är så jäkla ledsen o besviken på nästan alla runt mig. Dom vet vilka problem både jag och sonen har men de känns som om alla skiter fullständigt i oss.. Jag med mitt psyke o som saknar jobbet o komma hemifrån lite o så sonen som man måste va hemma med (även om ja åker bort en snabbsväng då  o då) O mina nära inte ens kan ta upp telen, slå en pling o fråga hur det är.. de gör så jävla ont ska ni veta.. Kanske orkar dom inte med oss (vikket ja iofs kan förstå) men nu har jag vabbat en månad o nästan ingen kommer hit.. o inte ens ringer :( Ändå säger alla att det är bara att ringa om det är nått. Vissa dagar (tyvärr ganska ofta) när jag mår som sämst blire ju inte riktigt att man ringer runt o säger till folk att hörredu nu mår ja skit...
Nä de hade känts lite bättre om folk faktiskt bara kunde slå en pling o säga att nu kommer jag/vi... men nä då..

S¨jävla less på folk som säger att dom ska finnas där o sen när vi har de som jobbigast så finns i princip ingen...

Har min underbara vän o min underbara systerdotter som alltid finns här tack o lov <3 Det är faktiskt dom enda som funnits och framför allt FINNS oavsett hur vi mår.. Vet inte vad jag skulle göra utan dom just nu..

Känns som om ja bara gräver mig längre o längre ner men ingen förstår... Till o med längtar tills min psyksköterska kommer tillbaka från semestern så ja får gå dit en stund... Hon lättar upp mitt hjärta även om det bara är för en stund då när jagä r där. Hon får mig att tänka lite annorlunda men det är så himla svårt o hamna i de mörka igen :(

Ont i magen hela tiden o nu har jag haft ont i halsen i närmare två veckor.. Men jag har inte råd o gå till läkaren o hämta penicillin så denna gången får de gå över av sig självt... Så ja hoppas de ger sig snart för ja e så himla slut i både psyket o kroppen nu...

Något positivt mitt i allt elände är iaf att jag ÄNTLIGEN fått plocka kantareller... O fiskat *wiiiie*
Dock när jag är ute saknar jag min underbart fina vän... tänker mycket på henne och undrar vad de va som hände.. vad som gick fel. De gör så ont i mig att inte prata med henne. att inte umågs med henne... men nu kan ja inget göra. ja har inga krafter kvar

Se när ja orkar logga in nästa gång

Ta hand om er därute så länge

Pusssss