Älskade fina Siv... Nu sover du gott och har inte ont mer.. Det här senaste dygnet har varit fruktansvärt. Att se någon man tycker så mycket om lida så fruktansvärt.. Vi kände oss så maktlösa... Tomma...
Vi satt hos dig, pratade med dig, klappade och höll om dig.. Strök ditt hår, din, kind, höll din hand...
Många oroliga timmar, väntan, plågan att se dig lida... Stundvis sov du så gott. Du hade inte lika ont emellanåt.. Sen kom skjutsen och du stelna som en sten.. O ditt läte. Hur ont du hade...
De skar i oss någon fruktansvärt..
Igår när jag pratade med dig och strök på dig... Berättade att jag va hos dig.. Så tittade du på mig och sa mitt namn.. Du kände igen mig trots din svaghet och din smärta.. De värmde så gott. Jag är så otroligt glad att jag fick vara med hos dig alla dom här timmara.. Men nu kommer ångesten.. Ångesten över att jag for ifrån dig en stund. Hem för att duscha, byta kläder och träffa mina barn för en stund... För att sen komma tillbaka och sitta hos dig.. Telefonen ringde när jag stod i duschen om min syster svara. Det var din underbara dotter... Hon sa att du började andas konstigt.. Att det nog va nära nu...
Jag tog på mig kläder och höll i min mobil och skulle ringa dig strax efter.. När jag höll i min mobil kom ett sms med texten...
Nu dog mamma...
De gjorde så jäkla ont... Tårarna föll från mina kinder och ångesten kom. Jag hann inte komma in till henne igen innan hon somna.. De gjorde/gör så ont och det är något jag kommer att få leva med.. Varför vänta jag inte.. Varför åkte jag hem för o duscha en sväng... Tänk om jag stannat... Men hon hade sina nära o kära där...
Men ja.. Tårarna rinner o de skriker i hela mig.
Hennes dotter kom med min bil ikväll.. Hon var med när sin mor somnade in... Hon var fridfull. Det såg ut som hon sov så gott... Dom hade gjort iordning henne. Kopplat bort slangar, tagit på henne sin favoritdress.. Så underbart fin. Utan smärta... Sov nu så gott älskade Siv! Vi ses en dag bland stjärnorna o då ska jag bjuda dig på grillat som vi brukade göra här! Sen kommer jag på fika någon gång <3

Man får en annan syn på saker och ting.. Jag har lixom suttit och väntat på döden.. Hur man nu kan vänta på den.. Man visste att den va nånstans runt hörnet men inte när den skulle smyga sig på.. Den gjorde ont, men ändå blev det fridfullt...
Ett liv i sån plåga är inte ett värdigt liv. Jag hoppas ALDRIG att jag kommer få återuppleva detta igen med någon jag känner...

Jag är rädd för att dö... Jag vill helt enkelt inte även om mitt liv verkar bli svartare och svartare.. Kanske kan bero på mitt kontrollbehov o att jag inte vet vad som händer efter man somnat in...
Jag förstår inte varför man lever ett liv i hm.. förnekelse kanske.. vet inte vad jag ska använda för ord...
Ska man leva ihop med någon bara för att man är rädd att vara ensam... För att bara ha nån där...
Nä jag skulle aldrig fixa de iaf..
Är det inte bättre att kämpa för något man älskar. Vi lever bara en gång såhär... Älskar man något med hjärtat?! Kämpar man inte då... Eller ska man bara tycka om någon, tro att man älskar och leva så... Bara för att inte vara ensam.. För att det gör ont att bryta något... Som ändå inte funkar...
Nä tänk att få älska någon med hela sitt hjärta. Hela sin själ.. Sådär så man känner att även när man inte är tillsammans så finns man ändå i någons hjärta och tankar hela tiden oavsett. Saknad och älskad..
Leva livet.. Uppleva varandras drömmar.. Lära sig ge och ta.. Älska, finnas 24/7 leva livet, lyckan och kärleken..
(Låter som Kat har kollat på nån taskig film o fantiserar)
O jag jag fantiserar nog.. Men det är en dröm jag har...
Och sån är jag att när jag funnit något att kämpa för så gör jag det oavsett.. På både gott och ont... Jag vet att jag ibland mår sämre. Men ibland mår jag så gott...
Jag vill bli glad igen, jag vill helt ärligt uppleva kärleken och lyckan och allt vad det innebär..
Kanske kommer det nångång när jag blivit värd den.. Annars blir det nog ett långt ensamt liv.. Då jag tror att jag iaf har ett tag kvar innan det är dags för mig att gå vidare...
Vi får väl se...

De gör så ont att sitta här själv... Jag vet iaf att jag ALLTID kommer ställa upp för dom jag bryr mig om och finnas där... Oavsett! 

Finns så mycket tankar... Funderingar.. Smärta.. Tårar...

Vill ha någon här inatt.. En famn att krypa ner i.. Jag vill ha Honom här.. Men Han är inte här.. Är någon annastans.. Kan eller vill inte.. Jag vet helt ärligt inte hur/vad Han vill.. Han säger inget.. Eller ja, det beror ju egentligen på hur man skulle tolka det hela.. Men jag är inte dum i huvudet.. Jag är ju lixom bara trasdockan... Den där, ja... Trasdockan helt enkelt.. Hade det funnits mer kanske vi borde gjort annorlunda.. Det går.. ALLT går om man bara vill och gör något åt det...
Tänker mer och mer och undrar om jag är värd de här... eller ja.. värd något gott är jag ju inte så det kanske är såhär de ska va... Trasdockan...

Vill du vara med mig... Eller är det dags nu... Vi kan inte leva såhär... Det vet både du och jag... Ta ett steg fram eller ett tillbaka.. Ta varann ihand och äga världen och allt va det innebär... En dag kommer jag att fria... När du minst anar det.. Jag vill ha Dig... Frågan är bara hur jag ska få dig att förstå...
Eller så kan Du ta med mig, åka bort ett tag över dagen.. Sätta oss, o se vad vi kommer fram till..
Vill Du ha det såhär.. Eller vill Du göra något annorlunda... Snart är det upp till Dig att bestämma hur Du vill..

Mitt psyke är totalt kaos... Hjärnan lixom kokar på något vis... Saknar Dig i min famn...
Jag skulle verkligen behöva Dig just nu...Förstår Du de?!

*JagälskarDig*

Sitter här på KSS i Skövde o vakar över älskade Siv. De gör så fruktansvärt ont så det går inte att beskriva i ord. Har varit här sen innan 12 o kommer vara kvar så länge dom vill ha mig här. Andningen har ändrats o hon har så jäkla ont trots en massa morfin o lugnande... Önskar nästan ingrn den här plågan som hon nu går igenom. Hennes man och barn lider o jag känner mig så maktlös... Förbannade jävla sjukdommar säger jag bara..

Det är nog just en sån här dag jag verkligen verkligen skulle behöva en famn att krypa in i. En axel att gråta mot. Någon som kunde torka tårarna som rinner ner från mina kinder... 

Mitt i allt elände får jag dåligt samvete gentemot mina arbetskamrater som jag lämnade i all hast. Men förhoppningsvis finns arbetet kvar när jag kommer tillbaka.  Skulle behöva klona mig i 3. En Kat på jobbet, en Kat på sjukhuset och en Kat hemma. Som tyr är tog min underbara chef över min station och min älskade syster, systerdotter och svåger har hand om mina barn.. Jag är alla evigt tacksamma som finns i vårat liv just nu när livet inte är en dans på rosor. 

Kat börjar toklängta efter att bli glad... Få kärlek o en andra hälft.. Lycklig lixom.. Jag kanske måste öppna mitt sinne för alternativ även om de gör ont. Men nån stackare måste de ju finnas över som inte är ett svin... Han kommer ju ändå aldrig vilja ha mig o ja kan inte va trasdockan hur länge som helst... Vill Han ha mig får Han nog bestämma sig. Det är svårt att äta kakan o ha den kvar... En dag är den plötsligt slut... 

Mitt psyke är i kaos. De bara snurrar... Jag vill gömma mig ett tag.. dör INGEN hittar mig... O den som känner mig innerst inne o ville bry sig vet vart den skulle leta efter en närmre eftertanke... 

Blev så oerhört rörd i onsdags kväll. Hade släckt ner o lagt mig o börjat slumra på soffan när jag hörde dörren öppnas o syster o svåger kom hem... I famnen bär min syster så sjukt underbart fina röda rosor som jag fick. De betydde sååå mycket o era fina ord värmde så gott i hela mig... TACK! älskade ni för att ni finns!

De blir många vakna timmar. Huvudet är som en enda gröt o tankarna är knappt sammanhängande längre... Vill bara ta över all smärta som mina nära bär på så jag fick dom att må bra igen!!

Nu kommer sköterskorna o ska grejja...

Omduvisstevadduhadekunnatgjortjustnu.... 

En tår föll längs min kind idag... Jag bet verkligen ihop. Men de gick bara inte.. Försökte tänka på annat... De gick inge vidare de heller.. Fick iaf mer gjort på jobbet än jag trodde så de va ju ok... Kände dock att jag hade velat lite till. men så är det ju när fröken Kat aldrig är nöjd med nått... Spelar nog ingen roll om jag skulle rädda hela världen så skulle jag inte va nöjd iaf för de hade alltid funnits något man kunde gjort bättre...
Är så jäkla less på o va negativ till allt... Sur o grinig jämt..
Nu tänker många att skyll dig själv o tänk positivt istället men jag ser bara svart.. Svart som natten.. Färgerna svartnar eller bleknar bort såsom jag håller på att försvinna..
Helt ärligt, de finns ju lixom inget positivt..
Det är kallt, mörkt, ensamt, utbrott, tjat, gnäll.. tomt helt enkelt...
Ja ser lixom ingen glädje hur jag än försöker.. Ja känner inte igen mig själv längre.. Jag vill inte må såhär.. Jag vill inte trycka ner alla i min omgivning med mitt taskiga humör.. För jag märker att dom ser det o märker av det.. O de kan smitta o de vore ju synd..
Vill bara att jag ska lysa igen.. Hjärtat slå för både min skull och någon annans.. Le så mina (jobbiga) smilegropar syns hela tiden som folk alltid påpekade förut.. Då jag till och med kunde bli generad över en sån liten grej..
nu kan jag knappt ta en komplimang ens.. För vem skulle ge en sån som mig de?! Finns ju lixom inget bra längre..
Gör man nått får man höra hur snäll man är o hur lätt man skulle kunna hitta någon att dela livet med osv... Men om jag inte vill ha vemsomhelst då?!
Nä säger alla.. Slipp då o lev ensam... JA det är ju lixom de JAG GÖR....
Jag fixar inte de här längre... Hjärtat skriker, hjärnan börjar sluta fungera.. De känns som om de börjar stänga av sakta sakta.. Jag kan inte riktigt beskriva det mer än att nu är hoppet ute... Svart som natten utan stjärnor.. För den lilla glimten man kan se påp himlen då och då finns inte mer...
Det är bara för mycket... Möten hit o dit, de ringer heeela tiden från alla håll just nu... Både privat och ang sonen..
Sonens behov och utbrott.. Dottern som börjar ta efter.. Mitt samvete som tar överhand när jag inte kan hjälpa till mer än det går just nu... Vissa dagar på jobbet borde jag egentligen aldrig gått upp på morgonen... Borde legat kvar än o gå till o ställa till kaos... Vissa dagar funkar i princip ingenting men vissa dagar flyter de på som skam...
Nä jag förstår bara inte... Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller vad jag ska göra längre...

Syster o svåger är iväg med bilen och barnen har lagt sig för natten.. Här sitter jag medans vovven ligger på golvet och sover..
Här sitter jag ensam när jag mer än något skulle vilja vara i DIN famn.. Men jag vet ju att du är där du är.. O inte är de här...
Du säger inte så mycket.. Men jag vet att du läser.. Jag tycker allt att du kan åsikta dig lite.. Säga nått lixom.. Bryts du inte ner av det här? Kanske inte på samma sätt som jag men du måste ju tycka de liv du har just nu är ganska jobbigt med vissa saker... Fast det är klart de skulle du aldrig kunna erkänna för mig eftersom du är bäst...
O du vet fortfarande att jag finns här oavsett... De kvittar vad som händer eller sker.. 24/7 vet du...
Tror allt att dina fingrar skulle behöva flöda över tangenterna så som mina gör emellanåt... Direkt från hjärtat... Inte hjärnan för då blire aldrig bra...
Det är de enda positiva med att sitta vid datorn o skriva istället för telefonen.. Tangenterna går bra mycket fortare även mom dom inte alltid hinner med..

Jo jag har två positiva saker iaf.. Den ena är att jag ska få åka till en av våra pulverleverantörer i december.. O jösses vad jag ser fram emot de.. Ska bli riktigt kul och intressant o se hur de går till.. Jag vill ju lixom veta allt.. Både vart vi köper in ifrån, tillverkning samt våra kunder vi målar åt såklart.. Jag har ett företag som står mig riktigt varmt om hjärtat.. Varför de blivit så vet jag inte men de e bara så bäst helt enkelt.. Sen har jag ju dom jag pratar med i telen då o då som man blir mer o mer nyfiken på att få träffa.. Vissa gör så annorlunda gods så nyfikenheten böir mer o mer när alla frågor kommer hur dom tillverkas, vad som händer med dom när vi lackat och det färdiga resultatet... Sånt är riktigt NICE!!
Ibland önskar jag att jag kunde stänga av jobbet när jag trycker på stämpelklockan men de går inte.. Jag tänker på de på kvällarna, drömmer om det på nätterna.. Ligger o filurar ut hur jag ska göra vissa saker annorlunda o toklängtar dit när det är helg o stängt.. Ja jag vet heelt sjukt men jag har ju som sagt innan hittat mitt drömplace.. Jag vill lixom va där för att stanna.. Hur länge de nu blir...

Den andra positiva saken är att imorrn ska jag ÄNTLIGEN tattuera mig igen *längtar som en tok*
Skulle jag haft bättre ekonomi så skulle jag fylla mig bra mycket iaf... Den stunden jag får sitta under nålen går inte att beskriva.. Känslorna flödar och jag njuter mer än ni kan ana... Jag är inte mycket för smärta men tattoonålen den är nice den... När jag körde halsen höll jag på att somna... ryggen var värst, men man står ut... Den gjorde ont som satan efter 3 timmars sittning men färdig blev den =) O imorrn kväll är det alltså dags igen :P Vad de blir kanske kommer upp på bild så småningom.. De får vi se.. Jag ska va där sent men hoppas på att sitta några timmar o grejja iaf eftersom jag inte vet när jag har råd att göra min nästa o nästa o nästa...
Jag vill ju lixom dit nuuuuu... Synd bara att det är en bit att åka... Jag blir ju så trött men någon får följa med mig som sällskap så jag inte somnar vid rattn på vägen hem... Dit går ju bra för då vet man ju vad man har att vänta sig... Värre när man ska hem och inser att den där underbara känslan och stunden är över och man inte vet när deen kommer igen... Ja skulle helt enkelt behöva vinna på lotta.. eller åtminstonde utöka min inkomst lite... hur de nu ska hinnas med...

Nä ta o ringa ett samtal innan det är dags att däcka i soffan och hoppas på att jag kan sova mer denna natten än förra... den va hemsk...

Jag vill bara inte leva såhär mer... Ja orkar inte...
Men snälla vad ska jag göra..

*tänk om de vore så enkelt att ta ner månen som det låter*

Varit en konstig dag.. Seg, varm, kall o ja.. målig kan man väl säga.. Men de gick väl sådär.. Stannade kvar en stund o körde ut de sista iaf så imorrn äre bara att backa nån meter o ställa sigi boxen igen...

Blev en jobbig kväll.. Är så trött på o ALLTID hamna i mitten.. Jag ÄLSKAR mina nära.. O jag försöker i den mån jag kan o hjälpa till. Jag vet att jag inte klarar allt till 100% men jag försöker iaf...
Känner att de bara går sämre o sämre..
Alla bara försvann.. När man verkligen behövde de som mest så sa de i princip bara poff... Va i helvete hände där lixom... Vad missade jag.. Tog jag höger när alla fortsatte rakt fram??
De finns några få som faktiskt funnits där nu när vi haft de som värst.. Jag är så oerhört tacksam så de finns inte.. Vet inte hur jag skulle kunna visa eller göra nått heller som det ser ut idag...

Nä ikväll hade jag verkligen velat gå längs vattnet hand i hand med Honom o bara fått vara en stund.. Men de gick inte.. O jag förstår varför men just nu vill jag inte förstå...
Just nu skulle jag bara kunna ösa ur mig.. Och det är nog egentligen nu jag borde göra de..

Är jag verkligen värd de här?? Är jag en sån jäkla stor skit så jag är värd allt som händer.. Ena smällen efter den andra efter den tredje.. När jag får minsta lilla ggnista som fan knappt syns så är nån jävel illa kvickt där o häller en hink vatten...
De märks på kroppen mer o mer att nått är tokigt... Sen problemet rann ur mig har de bara fortsatt o de slutar ju lixom aldrig... Men de gör de kanske nån dag när allt lugnar ner sig.. Nu märks de iaf att kroppen säger nej men ja skiter i vilket...

Vill du ha mig i ditt liv?? Eller kommer jag bara va trasdockan som jag är idag?... Stannar du där eller ger du dig av.. Är det värt de här... Hur vill du ha de, vad gör vi.. Ta adjö som vi egentligen skulle gjort för längesen men som inte funka alls.. Kunna umgås nån gång, nån kväll utan att ett nytt världskrig ska börja...
Helt ärligt jag förstår inte hur du orkar... Lever  du på hoppet? I din egna bubbla? Är de bra som det är idag.. Fråga är ju lixom ingen idé eftersom du svarar samma sak varje gång..
Du vet att jag är orolig för dig va... Du vet att jag vill finnas där.. Dina mail idag gjorde hela mig varm... Du gör mig varm..
Men vad gör jag dig.. Illa.. O de vill jag inte... En dag måste vi ta oss igenom de här.. Kanske är de lätt kanske är de svårt.. Men du vet likaväl som jag att det här inte kommer funka i längden.. Jag vet att du kommer att läsa de här.. Gör du det inte idag så gör du de snart... De ser jag o de märks..

Hur jag än gör och vad jag än gör så verkar jag såra folk på ett eller annat sätt.. Jag vet inte hur men de känns så.. O jag vet juom mina fel o brister men nån bra sida måste väl ändå finnas.. Men frågar man mig så har ja ju dock ingen...

Börjat fundera mer o mer på min begravning nu... Den ska skrivas ned på papper om det nångång skulle hända mig något.. För ja vet ganska väl hur jag vill ha den...
Massor med liljekonvaljer, vita syrener o röda rosor... Alla mina älsklingsblommor.. Det är de finaste jag vet...
Många verkar ta mycket ifrån mig men inte mina favoritsaker iaf... De finns en som visste om mina favoritblommor... Men va spelar de för roll.. För vem skulle ge mig blommor nu... O dom är ju lite svåra att få tag i.. Men de går.. O ja är väl egentligen inte direkt värd några heller..
saknar de där att komma hem o de står blommor på bordet.. En liten gullig lapp som kunde skina upp en hel dag.. Små fina ord som värmde så gott.. Jag minns dom än men dom känns annorlunda nu.. Då i mitt liv värmde dom iaf.. Tillbaka till begravningen så vill jag brännas i en vit kista.. Tillsammans med en av varje av mina favoritblommor... med min tungpiercing och mina halsband jag bär idag.. De vill jag ha med mig.. Jag vill ligga i en vit urna med silvertext. INGET Guld... Om det mot allförmodan är så att jag inte är gift just då.. Då vill jag ha med den ringen såklart..
Sen vill jag strös i havet.. Den plats där jag alltid finner ro men kommer till allt för sällan... Havet, där saltet finns... Där vågorna sköljer mot klipporna.. De luktar tång.. Vid solnedgången.. Där vill jag finna min sista ro.. Underbart.. Då kanske jag kan få uppelva lycka igen.. På den plats där jag egentligen vill vara...
Min dröm i livet förutom Han är att få åka Hurtigrutten... Om det kommer att inträffa vet jag inte än.. Men det är något jag skulle vilja..
Helst av allt vill jag åka den med Honom... Få bli hans.. Med rätt datum o allt.. O datum vet jag redan... De vackraste tänkbara.. Men det är inte så lätt och bara ha ett datum när Han aldrig blir min =(
Skulle de nu va så att jag inte hinner åka innan jag lämnar jordelivet så vill jag ta min sista resa där och strös ut längs vägen.. Så vackert... Vilken sista upplevelse...

Idag är en såndär dag jag känner att jag inte orkar mer.. Jag orkar bara inte... Jag vill bara lägga mig ner i sängen o stanna kvar där.. Men då kryper ensamheten på o tänkarsjukdomen gör sig påmind...
Jag är så fruktansvärt kluven.. Kan nån bara inte säga att allt kommer o bli bra snart... Att de räcker med skit nu.... Jag är inte en robot.. Jag är lixom lika mycket människa som många andra.. Men folk tycker att jag är van.. Hon klarar de.. Ja de gör jag.. Jag måste för mina två underbara barn som behöver sin mamma.. Jag födde dom inte för att lämna dom... Men ibland känner jag att jag inte klarar av att vara mamma..
Jag vill va glada Kat som fanns förut.. För längesen innan all den här skiten börja mala på  mer o mer o mer...

Men bara att inse hur de kommer att va o förmodligen blir de ännu värre.. Men då får vi se om ja klarar att stå på benen...

O inte ett skit vettigt kommer stå här igen...
Idag skulle jag gått på möte på BUP men imorse ringde dom och sa upp tiden eftersom hon var sjuk som jag skulle iväg till.. Men de kanske va lika bra det eftersom jobbet har varit minst sagt kaos idag och jag har bara blivit mer o mer o mer irriterad... USCH för den här dan... Jag fattar inte hur de kan bli så jäkla fel alltså... O ja... Nä ja blir bara så jävla förbannad... Idag skulle jag nog behövt en riktigt varm kram eller två... Men man får ju inte kräva för mycket så man blir för bortskämd...
Vet vad jag har att göra imorgon så jag hoppas jag kan sova nån timme eller nått extra för o vila ut... Men de lär väl inte inträffa...
Ibland behöver jag verkligen klona mig... Nu om nångång vore de på tiden att dom hittade på att de gick.. Men haha... stackars mina kära arbetskamrater om dom skulle stå ut med två gapande Kat med min röst... Undrar vem som skulle slå ihjäl vem först eller gå ut genom dörren... Ja jösses.. Jag är ju född sån o lever med den så ja e ju lixom van.. Andra vänjer sig nog aldrig...
De som stör mig lite är att min röst passar inte riktigt hur jag ser ut... Den är jobbig men ja kan ju inte göra nått åt de... Skulle ja ändra rösten skulle ja ju få int i halsen till slut o de vill jag ju inte...

Tänkte att jag skulle lägga mig o läsa lite i Kristians bok ikväll...
Man får fram så mycket fint i hans ord men ändå känna hans smärta på något vis...

Blivit ännu mer nya tankar idag... Oroliga.. Ledsamma.. Vill vara där tankar... Finns lixom.. Får jag de...
Vill du ha mig i ditt liv eller vill du att vi ska avsluta... Du är svår.. Du vet vad jag tycker, vad jag vill o vad jag känner... Vill du bara va vänner... Eller det enda vi kan va...
Du vet att jag tänker, undrar o tänker ännu mer.. Finns lixom inte så mycket tid att umgås på tu man hand... Kommer vi att få göra de? Som vänner lixom... Nä.. säkert inte ;-( Men de hade ju varit nice...
Jag vet att jag inte kan gå runt allt för länge med mina funderingar.. Vissa dagar bryter dom ner mig andra gör dom mig att komma till himlen..

Den här veckan har vi iaf inga mer planerade möten vad jag vet i dagsläget iaf.. Känns som som de varit så mycket möten nu sista tiden så jag vet inte ens när jag hade en mötesfri vecka "/
Vill bara att de här ska  börja lugna ner sig o bli bra...
I vintras trodde inte jag att mitt liv kunde bli värre men ack vad jag misstog mig.. Hade jag vetat då hur allt skulle utvecklat sig psykiskt så hade jag nog aldrig någonsin fixat de här...
Frågan är ju om man kommer ur det eller om det är såhär de ska va... Jag orkar inte va ledsen mer.. Jag HATAR den där saknandekänslan av att nån faktiskt tycker om mig för den jag är (även om jag förstår att jag aldrig kommer finna någon)
Jag är trött på att va sur o grinig.. Ja vill ju lixom bli den där glada tösen igen...
Jag är ju dock glad ibland.. När jag får mina "bra" dagar så stortrivs jag och tycker egentligen inte att livet är så piss... Men dom kommer ju så otoligt sällan numera utan skitdagarna bli bara fler o fler.. Jag saknar helt ärligt mina bra dagar mer o mer.. Hur gör man för att dom ska komma tillbaka...

Funderade på om jag skulle försöka mig på att förklara för folk varför jag jobbar som jag gör osv men känner att det inte är någon idé alls.. Jag tror ingen skulle förstå ändå :(
O nä folk behöver inte förstå... Jag vet att alla har sina liv att leva...
Jag bara saknar närheten som en tok... Mer o mer o mer...

Snart nyår... Är det ens värt att fira in de nya året.. Kommer det bli bra eller ska eländet fortsätta ännu mer... Ja d vet ju ingen nu men man kunde ju bara fått en liten hint...

Sitter o dregglar över mitt ögongodis... De e niiice ska ni veta *mums* Förstår inte hur nån kan va såå sjuk porrig...  Jaha ni skulle bara veta.. Vill bara dit.. Hålla om, pussa, stryka osv osv.. Så nära men ändå så långt bort...
Undrar om jag ska göra det jag tänkt.. Kanske är lika bra...
Jag är inte dum.. Jag märker ju att det är tomt mellan raderna och inget svar... De finns väl iofs kanske inget men varför ska de va så svårt o få fram... Är det lättare o skriva?! Jag är ju en människak som kan få ur mig hur mycket som helst när ja skriver.. Både bra och dåligt o på gott o ont...
Snälla skriv om de hjälper... Ja läser gärna.. Om det är lättare?!
Nähepp... Kanske ska avsluta här snart o göra några måsten.. Klockan drar ju väg o jag har lite kvar att göra idag..

Måste få tag i sonens far som varit på möte med soc idag o se hur de gick... Om hans ens behagar att svara.. Gillar inte alls att ringa, men måste kolla också om de hänt nått idag eftersom sonen somna redan halv sju.. Kändes jättekonstigt o han sa inget heller när han la sig.. :(
Mammas underbara kille.. Ja lider så med honom att han mår dåligt o ja önskar så att jag kunde ta det onda ifrån honom... Om ja bara kunde få en vink från ovan om hur jag ska göra med allt...
Klippkanten är brant o ja vill inte tippa över, men snart kanske det kommer en vindpust som får mig att lätta...
Vi får väl se helt enkelt..

Jaja, dags att göra nån nytta kanske...

*pusstillannandagen*

Då var vi hemma igen från Karlstad.. Haft en ganska okej lördag söndag där.. Soft, men behövlig =)
Hm... Va en skum natt. Bleev inte riktigt som vi tänkt... En vän till svåger kom förbi o det slutade med att det var jag som fck dela säng med honom eftersom han blev "skrämd" av en annan vän som gärna ville mer än o prata...
Så han och jag sov tillsammans... Den känslan va skitkonstig rent ut sagt... Vi gjorde ingenting men jag fick sova nära nån av det manliga könet.. De va lixom snart 5år sen sist det hände.. Har ju sovit med mina tjejkompisar, barn och syster men de här va annorlunda.. Den känslan märktes att jag längtar efter så otroligt... Ligga sked va nått jag hoppas jag gör snart igen även om inget mer händer...
Dom flesta tror att eftersom man sover ihop med någon så måste det hända mer men såå många vänner och okända jag SOVIT med under åren så vet jag att de faktiskt går att BARA sova...
Undrar om jag blir bortskämd nu... Det här är nog egentligen inte bra för mitt psyke men jag får ta det allt eftersom.. Den känslan har jag iaf saknat även om jag "fantiserade" om att det var Han som låg bredvid mig... Men så va ju inte fallet... När jag väl somna efter allt strul (vilket jag inte orkar ta upp idag) så sov jag för en gångsskull både gott o tryggt.. Kanske är det som behövs för att jag ska kunna sova igen.. Frågan är ju bara vem jag ska höra med som vill SOVA över här nångång då o då så jag får sova ut lite...
Kommer bli konstigt att lägga sig själv inatt igen.. Back to vardagen lixom...
Va iaf kul o komma iväg dit =)

Va många mil he idag kände jag.. Mörkt och ensamt även om jag hade Harry i skuffen.. Han säger ju dock inte så mycket... Hann bli många tankar när milen rullade på.. Märks att jag inte är van att åka längre sträckor ensam..
Fick lixom en såndär ahaupplevelse igen att jag faktiskt sitter själv i bilen o kör.. Typ den dä rman kan få när man precis har fått körkort... Dock har ju jag haft mitt i snart 11år men den kommer då o då.. Men av den känslan blir jag glad. Iaf något jag lyckats åstadkomma i mitt liv...
Många tankar blev det som sagt... Jag rabblade egentligen igenom bloggen i huvudet på vägen hem så nu har jag svårt för att skriva...

BTW i Karlstad idag var vi nere vid vattnet.. Jösses vad vackert det va... En dag ska jag ha hus vid kanalen eller vid sjön. Helst vid havet men det är för långt härifrån... Isen hade börjat lägga sig pyttelite... Ååå jag blir så sugen på att ut o pimpla.. De får de allt bli i vinter. Hoppas på att isen kommer ordentligt så man kan gå ut snarast o att den håller i sig.. Det är de enda bra med vintern eftersom jag verkligen hatar den... Pimplingen är ok. Eller ja, pulka/bob efter bil/fyrhjuling är rätt jäkla skoj med men annars äre bara skit.. Jag är en riktig vår/sommar tös... Våren är ju helt underbar när blommorna börjar kika upp och träden/buskarna börjar knoppa.. Längtar redan dit.. Då mår jag som allra bäst.. Heeelt underbart.. sommaren är ju också tokunderbar med fiske, skogen, havet osv.. Värmen som smeker huden.. mm härligt. Jag trivs helt enkelt med värme...
Värme och kärlek är just det Kat behöver.. O så nån o sova med då o då.. O duscha.. Jösses nu ramlar de in mycke grejjer här men nu får de va bra ;-)

Tog en promenad med Harry när ja kom hem förut o sen in och började med råstekt potatis och fläskfilé, sen när syster o svåger kom så tog hon över o så blev de svampsås... Va riktigt gott såhär en söndagkväll o de va vi värda.. Hunnit med o färgat håret och skjutsat systerdottern upp till Ica.. Lilltösen kom hem och fick två paket lego för sin första tapatandpresent.. En riktigt glad men trött tjejja..
Duschen är avklarad och snart bloggen med så då äre snart dags för att nanna kudden en stund...

Meeen först blir det att tokdreggla lite över Liza på tvn *mmmm*  
Liza idag och förhoppningsvis Han i veckan.. *wiiie va niceit*

*Katärkramsjukovillkännasigsaknadförenstund*

Blev en lite ledsen kväll när jag fick reda på att mitt ex ligger på sjukhus :-( Han finns i mina tankar o är det nått kommer jag att finnas där om han vill ha mig vid sin sida...

Han är ändå den som visade mig vad kärlek innebar...

Dock den kärleken jag känner idag går inte att jämföra...

Blev en jobbig stund..

Fått inse vissa saker idag o snart är de dags.. 

De får göra ont men jag vill inte...

Idag känner sig Kat lite lycklig ;-) Men bara lite!
Igår blev det hm... Lite mer jobb än tänkt.. Dagen börja ju som skrivet i att hela världen rasa över mig... Men sen kom min kära chef o sa att vi kunde slå igen produktionen eftersom vi ligger såpass bra till så vi kunde röja lite. Vi har ett projekt att få iordning lite bättre o nu tror jag att vi har börjat lyckats.. Innihelvete bra till o med =)
sa jag o min hjärtetös röjde, rensa o ställde iordning överallt.. De blev så jävla fint = ) O ännu finare kommer det bara idag när ja åker förbi när städet har kört skurmaskin överallt..

Alltså jag mår så bra av mina mail som kommer.. Jag ler ända upp till öronen även om ja vill tokuppleva de som står i mailen och jag hoppas innerligt att den dagen snart är här...
Du skulle kunna göra mig komplett.. Lixom det enda jag vill ha här i livet.. Få uppleva och dela det med dig... Jag undrar jag om jag ska fria snart...
Han är ju lixom den enda jag vill leva med.. Så nice, så amazing så tokunderbar så fin...

Jag som ALDRIG velat gifta mig... Har nu ändrat åsikt... Haha, tänk om jag skulle komma en dag o vara gift utan att någon visste.. Då skulle nog mina nära och kära köra mig till psyk då dom vetat om min inställning hela livet..
Men om jag fick lyckan att gifta mig så kommer det vara 24/7 ever...
Den finaste jag kan önska och tänka mig.. Helt sjukt...

Jahaja.. snart dags att förbereda sig o göra sig iordning för att fara till Karlstad.. Blir några mil i bil men de kommer bli bra =) Kanske blir nån cider eller två :P
O nää ja ska inte supa ner mig sådeså!!
O förresten! Igår kom mina älskade böcker från Kristian Gidlund.. Nu ska här börja läsas. Tänkte att jag ska ta med den o försöka läsa i bilen (om jag inte blir åksjuk som jag ALLTID blir)

Helst känner jag för att åka och kidnappa HAN o ta honom med mig till hemlig ort... Bara få va nära lixom..

Meen de blir o mummsa en annan dag ;-) snart så finaste DU!!

Nämen ha en underbar lördag... Jag hoppas att min känsla håller i sig hela dagen för de e jag allt värd just nu känner jag...

*pusspåstjärten*