Jahaja... igår hann jag inte skriva något eftersom arbetsdagen blev lite längre än jag tänkt mig... Visste att jag skulle köra över nån timme eller två men kanske inte riktigt så länge :P Men de rulla på fint och endel blev allt gjort...

Min ledsamhet går över mer och mer i aggresivitet och det gillar jag inte alls.. Minsta lilla kan göra så att jag kan bli rikigt jäkla ilsken... Blev ledsen över vissa valda ord idag. Vet inte hur jag ska ta dom men de märks väl tids nog.. Jag försöker.. Men pressen är stor o jag känner att fortare kan jag inte måla.. Känns som omdet ä mitt fel för att jag inte kan köra dygnet runt o att allt inte är färdigt... Armen är närapå lealös o kroppen värker.. Men konstigt nog fungerar det så länge jag håller igång.. det är värre när ja sätter mig ner..

Inatt har jag haft min älskade syster och svåger här som tagit hand om mina barn... Dom är här än och stannar tills imorgon.. Heelt underbart att ha vuxna här i huset..
Alla försvann ju när vårat liv blev jobbigt... Dock har väl inte jag haft en vuxen hemma sen ja vet inte när när jag kommit hem efter jobbet.. Men ja trivs..
En jäkla skum känsla det där o nu känner jag ännu  mer hur mycket jag saknar någon att ha kär o kunna leva ihop med.. Någon att dela livet med i både i glädje och sorg som dom säger...
Ja har aldrig nånsin velat gifta mig.. Men mina tankar har ändrats.. En dag hoppas jag att det är min tur... Att få bli Hans lixom.. Nån som älskar mig som jag är... Nån som vill dela livet med mig.. Allt jag har att ge... Men de finns nog ingen.. Eller jo de kanske de gör men ja har svårt att tro att mitt hjärta skulle kunna känna såhär för nån annan än Han...
De leendet.. Den kroppen... Den rösten... Dom ögonen... Dom händerna.. O den stjärten... You name it *muums*

Idag är en jobbig dag... 1år har nu gått sen älskade J lämnade världen... Saknaden gör ont... Har tänkt mycket på henne på jobbet idag... Ville gråta.. Ville bara skrika rätt ut.. Men det var bara att svälja gråten och låtsas som inget... Vi får ju lixom inte ta med det privata till jobbet som det är sat så många gånger... MEEEEEN hur lätt är det då när det är fullt ös både på jobbe och när man kommer hem till två barn som gärna vill prata i mun på varann om vad som hänt och den ena blir arg efter den andra...

Förut idag fick jag en varm känsla som gick genom kroppen... Jag tänkte tillbax på nått som gjorde mig lycklig o såå varm... Den känslan är underbar när den kommer...
Mina känslor och mitt humör kan gå upp o ner nått så fruktansvärt.. De kan slå om som om man vänder på handen... Åt båda håll...

Imorgon är det dags för jobb.. Stå i en box o tokmåla... Bara ösa ut.. Hoppas verkligen att det kommer rulla på fint... Men de tror jag allt..

Sen.. Är det dags för mötet som jag inte velat ha under 9års tid... Ska till socilen och see vad dom har att säga efter att skolans rektor anmält oss dit.. Vet inte vad jag ska tro, menj ag är ju sån att jag funderar alldeles för mycket.. O många gånger i onödan.. Men sån är jag...

Min tele ringde idag... De gjorde så ont, men blev ändå så glad..
Fick några sms innan och sen ringde det.. Vi saknar varann så innihelvete men jag orkar inte just nu.. Jag känner att jag inte kan lägga över mina problem.. Det finns problem där redan o jag är ju inte sån som överöser på andra.. ALLA typ, säger att det är bara du ringer när du vill.. Vad ska ja säga då.. Hej! Jag mår dåligt?!
Öööh, nä så funkar det inte riktigt...
Vill nån bry sig så vet dom vart min dörr finns... Om inte annat vet alla vart jag jobbar eller dom som vill har ju mitt nummer...

Om folk bara kunde förstå ibland hur mycket en spontankram kan göra.. En puss på kinden.. En vänligt ord eller bara ett leende vid rätt tidpunkt kan lysa upp mig för flera timmar...
Skitsamma.. Många funderingar o fler lär de väl bli när man står i boxen ensam...
Ja som tänker så mycket borde ju snart kunna erövra världen... Nått måste ja ju kunna lista ut...
Men mina tankar är ju på annat håll..

Känns jättekonstigt att komma hem från jobbet o va hemma i flera timmar innan man ska sova.. Med vuxet sällskap :D
Nog för att jag sitter i min egen värld är det ändå skönt att bara ha några här.. Jag behöver inte alla frågor.. Jag behöver inte förklara mig.. Syster finns här <3 O ja älskar henne otrolit <3

O du... Jag vill ha dig... Sådeså ^^

Puss på alla som är värda´t!

Jag ska snart sova nån timme innan vakentiden drar igång... Undrar när ja ska sova en hel natt... Om jag ändå kunde få sova en natt i din famn...

Idag var det möte ang sonen igen.. Den pegagogiska bedömningen är färdig... 6 fulla A4papper fick jag med mig hem från mötet... Fler buntar lär ju komma... Tårar föll från min kind när jag läste den... De gör så ont... Vissa delar gör mig glad och vissa gör mig så otroligt ledsen...
Önskar så att jag bara kunde krypa in i din famn för o gömma mig för en stund...

Mötet gick.. Ja jag vet inte riktigt.. Det här är en ny värld för mig... Sonens kurator som ska göra den sociala bedömningen och jag pratade i över en timme.. Samt att rektor och annan personal va med en stund... Allt för att förklara antar jag...
Sonen ska börja en ny klass. Dock i samma by som vi bor nu.. Byta skola.. Se om det fungerar att byta till en mindre klass med mer personal... Jag hoppas innerligt att det här kommer hjälpa nu med alla människor och möten hit och dit...
Hon drog upp mitt förflutna... De gjorde ONT.. De va bara att berätta.. Hon blev tårögd... Jag fick samla mig men jag berätta... När de va gjort sa hon några ord sen bytte vi ämne... Gillar inte att dra upp vissa saker ur mitt förflutna.. Det är längesen.. Kanske lider jag av det ibland än men det lärde mig något..
INGEN kommer nånsin få höja handen igen och jag VÄGRAR låta någon göra mig så illa igen... Jag var ung då.. Jag förstod nog inte.. Eller så va det de jag gjorde... Minnena svider även om jag ändå lärt mig hantera det.. Jag tänker inte på den tiden längre. De kan komma en släng ibland, men nu känns det som om dom vill att det ska komma upp igen... Den där gången.. Den allra sista gången med alla slag och sparkar bestämde jag mig.. ALDRIG MER!
Den smärtan jag kände när jag var 14 sitter i än även om den sitter långt inne..
Den dagen bestämde jag mig.. Jag ändrade attityd, fick en styrka inom mig som jag inte trodde fanns..

Såå många gånger jag velat ge upp allt, finns fortfarande dessa stunder när jag bara vill lägga mig ner och önska att alt helvete bara kunde ta slut...
Komma nånstans där jag slapp allt det onda... Känna lite lycka.. oftare än jag gör nu..
Helt ärligt.. Om jag inte hade haft en så otroligt amazing person i mitt hjärta så hade jag nog inte orkar hålla modet uppe...
Jag vill förklara, jag vill berätta men jag kan inte.. Jag tror Han vet ändå... Vad hjälper det..

Idag är en såndär kväll jag skulle kunna skriva o skriva o skriva, men jag har ändå inget vettigt o skriva o vem skulle ändå bry sig... På nått vis är det ändå skönt o låta fingarna smeka tangenterna och man slipper tänka så mycket... Visst tänker jag men hjärtat tänker fortare än hjärnan emellanåt...

En jobbig dag på jobbet idag.. Strula en massa o folk tjata hit o dit men jag försökte ändå foccusera.. Blev dock inte så mycket som jag ville ha gjort... Hoppas på att kunna ösa imorgon.. Stressen börjar kännas mer och mer... Men när jag väl står där vid boxen så verkar jag ändå kunnat lära mig lite att gå in i en annan värld.. Det jobbiga är när man måste avbryta hela tiden för att någon vill något, telen ringer eller dags för omställning...
Jag försöker så det gör ont ibland.. Men kanske försöker jag för mycket...
Jag tror jag börjar bära på en ilska jag snart kommer att behöva få ut... Funderade förut idag på hur jag ska kunna skaka av mig den... Skumt de där..
Jag har inte kommit fram till svaret där än men en dag kanske det kommer...

Skulle kunna skriva tusen gånger och fråga människor hur dom klarar av att inte tänka... varför fick inte jag den "gåvan"?! Bara kunna stänga av... Eller om det blir för mycket jobbigt.. Låta den rinna av bara...
Jag har letat, sökt o jag har frågat men ingen kan förklara hur man gör..

När jag får mina depp eller psykbryt skulle jag bara vilja koppla bort allt för en stund... Stänga av o typ kasta skiten lixom... Men hur sjutton gör man....

Idag har jag bland min ilska gått o smålett för mig själv.. En tanke, ett leende och en varm känsla sköljde genom kroppen.. En fråga, två frågor, hundra frågor.. Och noll svar... Ja som vanligt..
Undrar hur det ser ut om ett år.. Om allt det här är över.. Om min älskade lilla kille fått den hjälp han behöver för att kunna koncentrera sig, orka och bli glad igen...

Sitter i soffan och borde egentligen gå och sova... Börjar bli ledsamt att aldrig kunna sova en hel natt.. Det har jag lyckats med EN gång dom senaste månaderna.. O så lär det nog fortsätta framöver också... Tystnaden som infinner sig på natten går inte att beskriva i ord... Det är enda gången det verkligen är helt tyst...
Jag älskar dom nätterna när stjärnorna lyser klart och mina tankar far åt fina håll...
Helt sjukt hur mycket jag älskar stjärnorna.. Jag vet inte varför men det är bara såå jag...
Skulle så otroligt gärna vilja be en av våra kunder att tillverka en stjärna med nån form av ställning för värmeljus att hänga på vägen så den lyser upp.. tänk att ha en alldeles egen här hemma att drömma sig bort vid..
Jag har ännu inte kunnat med, men en dag hoppas jag att jag tar mod till mig...
Stjärnor och silverkulor är lixom min grej =)

Det finaste jag vet är en stjärnklar natt vid havet.. Då mår jag som allra bäst.. Då öser tankarna runt i huvudet och det är en av stunderna jag kan gråta av lycka..
Den lyckligaste kvällen dom senaste 14åren har jag iofs nyss upplevt.. (förutom mina barns födelse) Den natten va helt stjärnklar.. De stråla så fint på himlen..

Många funderingar har jag där också... Som all annan jävla skit jag verkar fundera på... Men nu har mina tankar tagit fart åt annat håll sen den natten... Vad eller varför kan jag ta en annan dag...

Är ganska ledsen över att folk är rätt duktiga på att prata OM mig iställer för MED mig?! Det känns som om vi åkt på nån jävligt smittsam sjukdom eller nått så folk tror de till och med smittas över telefonen... Är jag så farlig.. Nä, jag tror ärligt folk inte vågar höra av sig för om dom frågar hur det är o jag svarar så ver inte folk vad dom ska säga så då är det lättaste att låtsas som inget, låta allt svalna lite o sen se vad som händer...
Äsch jag orkar INTE bry mig för mycket om det just nu..

Såg något så otroligt fint förut... De va kärlek! Nån gång innan jag lämnar jordelivet hoppas jag helt ärligt att nån skulle kunna ta mig för den jag är och faktiskt tycka om mig för den och hur jag är... Jag är mycket medveten om att även jag har dåliga sidor, men långt där inne finns några fina också...
Men jag måste gjort någonting nån gång för att ha de såhär... Elände efter elände efter elände.. Men som sagt innan det är bara o kämpa även om orken är slut...
Tror ingen förstår hur ont det gör... Vilken smärta en människa kan bära på (ja, jag vet att många har det VÄRRE än mig) Men nu äre jag som skriver vad jag tycker tänker o känner.. sådeså!

Endel människor i princip skiter pengar.. Dom behöver inte kämpa, det är bara att ta fram plånboken... Men kan komma långt med den... Född med pengar så vet man nog egentligen inte hur det är att leva ett riktigt liv...
aldrig behöva samla till något.. Bara åka vind för våg om man vill.. Köpa vad som helst närsom helst... tror att många är tillsammans för pengar med.. Är de verkligen kärlek?! NEJ!! INTE enligt mig..

Kärlek ska komma från hjärtat... De ska lixom pirra till.. Tänka på människan när den inte är i närheten... Undra hur den har det, vad den gör nu... Bry sig, finnas där.. Oavsett... Ge o ta...
Jag tror man känner direkt om det finns något där... På nått vis långt där inne.. Svårt att beskriva hurjag menar men..
Hade nån frågat mig för drygt ett år sen om man visste direkt man såg en person så hade jag nog allvarligt frågat vad den hade för problem.. Frågar någon mig idag svarar jag Ansolut.. Det kan man.. Jag har gjort det men det tog nästan 30år.. endel tror jag att det tar längre tid, endel kortare och endel kanske aldrig.. Men har man känt och upplevt det så vet man..
Hur ska man bära sig åt för att få fram det då?! Ja jag är nog inte rätt person eftersom ja misslyckats rätt stort.. Men jag älskar ändå... O ja kommer alltid göra det vare sig jag vill eller inte.. Mycket kan månag ta ifrån mig men inte hoppet och känslorna i MITT hjärta.. Säga vad man vill men då får nog nån plocka  ut det först..

Hur gör man när man undrar känsliga saker.. Vill man veta eller vill man inte.. Ska man fortsätta eller ska man inte.. Ska man fråga eller ska man inte.. När ska man fråga? när vet man isf att det är rätt tillfälle?
Ja ni ser hela huvet är fullt av skit på mig haha.. O det här är inte ens en bråkdel av vad mitt huvud består av... En annan dag kanske... Bara drabbel lixom.. Hehe...

Nu tänkte jag att jag ska krypa ner för att få nån eller några timmars sömn innan jag vaknar igen... Tänkte somna med bilden ni mitt huvud från den lyckligaste stunden jag hade senast

Sov gott världen!

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

Blivit en 7 dagarsvecka med arbete för min del... Är ändå riktigt kul även om jag är bra trött i vänstern nu.. Men fint blire =) Det största problemet är att det tar sån tid att måla så många detaljer i dubbla färger... Men jag gör så gott jag kan.. Bättre att få dom godkända än att stressa fram, få kasta skiten o måla nya.. sådeså ^^

I fredags ringde telefonen.. Det jag bävat för så himla länge.. Det gjorde såå jäkla ont, men nu är bollen i rullning. Jag har absolut ingenting att dölja så det ska bli intressant att se vart den här resan slutar..
Jag brukar säga till folk att fråga inte saker du inte vill veta (vilket jag inte heller gör om det inte gnager sönder min stackars hjärna)
Möte imorgon med sonens socialpsykolog och på torsdag är det möte med socialen.. Får se hur de går.. En dag i taget just nu känner jag...

Igår blev det jobb 8-17 och efter det for jag hem till syster mfl.. En trevlig men känslomässigt jobbig kväll.. Tårarna rann och min hjärna gjorde som den bruka nuförtiden så jag lämnade sällskapet ganska tidigt på kvällen (mot vad jag brukar göra)
Väl hemma blev det panikångestattack.. Igen.. Men konstigt nog känner jag mer o mer o lättare när dom är påväg.. Dock hade jag en dröm om gårdagen men som dagsläget är nu inträffar det inte på ljusår..

Ibland undrar jag vad det är som hänt med mig... Jag har till o med gått emot mina principer.. Skum känsla det där.. Men skulle nån undra (vilket iofs ingen vet om) så blir mitt svar att jag skiter i vilket...

Idag blev det arbete igen... Dock 8-13 vilket rulla på rätt ok.. Fick iaf 228st godkända :D Så nu vare liite mindre detaljer kvar att sända iväg.. Imorrn äre dags igen...

Många tankar har nu krupit sig på ikväll igen.. (som vanligt dock) Men tankarna är mer kluvna än vanligt.. Idag är dom inte lika aggresiva som vissa andra dagar... Idag är det lycka blandat med nått annat... Det behövs så jäkla lite ibland för att jag ska bli så glad.. Ett ord, en värmande kram, en klapp, ja you name it..
Men det behövs inte mycket för att det ska gå över i tårar heller dessvärre... Ja har ingen o bolla med.. Ingen som förstår.. Ingen jag vill ska veta.. eller jo.. Min fina vän hade kunnat stötta mig igenom det här men han finns ju inte med oss längre..

Att älska en person kan göra så ont.. Så ont som ja inte trodde de va möjligt.. Men att älska kan även innebära lycka i hjärtat.. Delade känslor de där.. Att älska någon man skulle kunna tillbringa resten av livet med.. Uppleva saker, äga världen lixom.. För de vet jag att VI lätt skulle kunna... Men det finns ju vissa bekymmer...
När jag får se Honom som jag tycker är så otroligt amazing så kan ja bli helt väck.. Lixom träffad av blxiten nästan.. Ibland när Han kommer nära far det som stötar genom kroppen o jag önskar att jag bara kunde vända mig om o ha honom i min famn.. Men de går ju inte alltid.. Men stunderna jag fått kan ja inte beskriva med ord...
Insett att svenskan är jävligt tråkig.. O säkert alla andra språk med för när man en gång upplevt det jag nu fått äran att göra så finns inte orden för att förklara.. Den är jobbig :/
Meen en liten lätt förklaring är väl att hade jag kunnat skulle jag plocka ner varenda stjärna som glimmar en stjärnklar natt för att visa hur mycket han lyser upp mitt hjärta..
en regnig dag skulle någon kunna få räkna all droppar som far ner från himlen och för varje droppe skulle det va en liten bit kärlek som jag känner för honom... När det sen regnat färdigt skulle man kunna se hur mycket det blev o sen skulle nog min kärlek va förklarad...

Vart en yberstressig dag rakt igenm.. Började 7 imorse och slutade arbetsdagen kl 20.. Fullt ös så ja vet knappt vad jag ska säga... Det är både kul o tråkigt... Så jäkla less på vissa saker så ja skulle kunna explodera :@ Men de gör jag nog till slut...
Tycker allt att man ska få lön efter det man gör på sitt arbete... Sååå fel att vissa bara ska glida runt på halvfart med samma lön som dom som verkligen öser o försöker liite extra till 200%.. nä de där tycker ja inte alls om.. Skulle man dra ner på tempot skulle man få äta upp det med råge.. Dock trivs jag med o ha tempo nästan hela tiden.. Det är omställningarna när det blir för många och kommer för ofta det blir jobbigt.. O speciellt när man inte får nån direkt av andra på golvet...

Många tankar hinner rulla igenom huvudet när man står själv o jobbar hela dagarna... (förutom dom stunderna nån kommer o vill nått) Ja vet inte om det är bra eller dåligt, men känslomässigt är de jobbigt...
Blev arg idag, riktigt irriterad i flera timmar, ledsen men orka bry sig...

Jag trodde jag kunde lita.. Men helvete va ont de gör... att jag aldrig tamejfan lär mig nån gång... Gråten satt i halsen, hånflinet kom och orden bara öste ur.. Jag låtsades inte bry mig men usch...
Börjar nog inse att folk vill att jag ska knäckas.. Dom är nära nu... ibland vill jag bara ställa mig o skrika rätt ut.. Slå sönder allt jag ser...
Önskar nån kom bakifrån o bara höll om.. Fanns där lixom.. Inte säger så mycket utan bara är för en stund.. Även om ja inte är värd de... Även om ja.. Ja ja vet faktiskt inte... Ja bara saknar de så de gör ont... Tårarna kommer såfort ja bara tänker på de..

Har iaf bestämt mig o sluta mig igen... De räcker nu.. Jag får helt enkelt inse att det inte går.. Ty sig till Word.. Enda som inte säger nått.. De enda som inte njuter av o slå undan benen gång på gång... De enda som inte ljuger för mig...
Fan alla dessa jävla lögner...

Snälla vad har jag gjort alla för ont.. Är ja så jävla kass så ja är värd de här??
Gränsen är nästan nådd o jag känner att ledsamheten börjar mer o mer gå över i aggressioner... Ja vill inte men ja kan snart inte styra de...

Är det såhär det ska va o leva?! Isf är de inte värt de!!!

Ja vill bara må bra igen.. Bli lycklig (på nått sätt) Bli glad igen... Ja saknar o gå runt sådär glad.. Minns knappt hur det är jue...

Js dödsdag närmar sig... 1år har snart gått.. de gör ont... Konstigt att inte prata med henne i telefon på nätterna längre... Saknar dig tjejen!! Hoppas du har det bra där du är nu... Du finns i mitt hjärta och mina tankar!!

Snart närmar de sig den 26e med.. Den gör oxå ont.. Trodde inte ja skulle känna som ja gör, men de går inte bort... Önskar de kunde varit annorlunda... Ja förstår inte... men det är nog inte meningen heller...

BTW jag har sett världens porrigaste rumpa bara så ni vet!!!

Många tårar har fallit längs mina kinder idag...
Även om jag försökt att stå emot så kommer dom ändå...
Kämpat så gott det går på jobbet och endel blev gjort..
Känner mig vilsen, i uppror på nått vis... Folk verkar prata med mig men på nått sätt är det stopp.. De måste va stopp eller så hör jag inte. Det går inte ända in lixsom... Konstigt.. Det har ja inte upplevt förut.. En fruktansvärd känsla som inte går att beskriva... O den är pinsam.. Jag har börjat skämmas för att jag inte kan koncentrera mig fullt ut.. Jag har så mycket i mitt huvud så ja, ja vet inte...

Sonens kurator ringde imorse och ville att jag skulle trycka på BUP lite så det händer något.. Hon skulle kontakta dom och höra hur allt låg till och sedan skulle jag ringa och fråga samma sak...
Men innan jag hann ringa ringde BUP upp mig och förklara att bollen va i rullning men problemet är inte urakut så vi får snällt vänta...
Skolan verkar tro att BUP ska lösa alla bekymmer, vilket BUP inte höll med om utan att det är skolans skyldighet att göra det som går för att underlätta sonens skolgång med både lektioner och stöttning av personal...
Enligt kuratorn är det gjort det som går och att sonen får gå iväg med en fröken då och då för att få sitta i fred och arbeta... Detta har jag tagit  upp med sonen lite försiktigt och frågat honom om men han säger att detta inte stämmer.. Så vem är det som inte talar sanning i detta..
Fick också reda på att enligt skollagen får man ansöka om assistent vid behov även om diagnos INTE finns!
Skolan har inte ens tagit upp frågan ang assistent då jag vet att det är ett jävla gnäll om pengar hit o dit jämt...
Men en ledsen mamma börjar allt mer bli en arg mamma..

Jag är så innihelvetes jävla less på att folk skickar oss hit o dit o hursomhelst o ingen jävel verkar orka ta tag i det hela...
Till råga på allt nu så tyckte iaf skolan att dom gjort det dom kunnat (vilket är absolut INGENTING) så rektorn valde att anmäla oss till socialen för utredning...
Jag vet inte än varför eller vad som kommer att hända men även om jag psykiskt börjar bli ganska slut så ska de tamejfan finns ork i kärringen till det här...

Jag undrar bara när allt jävla helvete nångång ska ta slut.. Hur mycket ska man klara.. Klarar man det eller stupar man mitt i till slut?!

Mycket i mitt känslomässiga som spökar, sonen, orken för hemmet, arbetet, ekonomin osv osv..
Finns så mycket jag vill göra men jag vet att jag borde låsa in mig, stänga av telefonen o bara va.. Men jag är inte sån att jag fixar det... Jag vill ha ös i rincip hela tiden.. Men jag vill ha positivt ös nu inte mer negativt..
Får en massa på jobbet o det tar så fruktansvärt hårt.. Men jag är värd o få eländet så ja kan ju inte säga emot.. Men de gör ont.. O fullare blir det.. Är nästan rädd för hur jag ska reagera när bägaren rinner över o vem som får ta de då... Inte fel person hoppas jag...

Idag skulle jag behöva en famn o krypa låångt in i.. O bara få va... Tårarna rinner mer än ja trodde va möjligt o ja har så mycket frågor.. så mycket vilja, så mycket att ge men det är bara tvärnit nu...

Vart får man orken o hoppet tillbaka... Helgen jag bävat för står snart inför dörren.. hur mycket jag än vill så vet jag att det aldrig nånsin kommer hända.. Men jag kan inte sluta älska... inte som det ser ut nu iaf.. Jag saknar, de gör ont, men jag får bara vänja mig helt enkelt... Tids nog som alla säger...
En dag står han bara där... Va i helvete gör ja om han redan stått där då? Eller står där än? Glor?? nja de hjälper ju knappast.. Eller hur..
Äsch ingen idé o älta nu ikväll ändå.. De får bara fortsätta blöda o göra ont...

Den personen som hjälpt mig hemma mycket förstod jag idag att orken börjar tryta... Det hördes, det syntes.. Vart ska jag nu vända mig.. Nu finns de lixsom ingen :/ Ja kommer inte ringa o be igen.. Det stod ganska tydligt idag... Ja får re ut de här själv nu.. Frågan är bara hur... Men de visar sig väl TIDS NOG :@

JAG HATAR DEN HÄR SKITEN!!
Skulle bara vilja ut i skogen, skrika o gråta av mig.. Välta träd om de skulle behövas... Med den ilskan och ledsamheten jag sitter på just nu så skulle jag nog kunna skövla en hel skog på bara nån minut...
Kanske får ta o ge mig ut efter svamp o see om de finns nån kvar i helgen... Virra bort mig, tappa telen, sova under en gran o låtsas att jag inte finns för en dag eller fler..

Vad har jag gjort för ont.. Vad gör jag för ont hela tiden för att det bara ska tuggas på mer o mer o mer hela tiden... Jag förstår bara inte.. Helvete att inte nån bara kan berätta för mig..
Är ju lixsom världens sämsta odugliga skit som inte ens nån vill umgås med längre..

Förr brydde jag mig om nästan allt o alla. Jag ställde upp i vårrt och torrt jämt.. Men nu när jag inte har 100% ork så är varenda kotte borta med vinden.. Va de bara de ja va bra o ha till? Nån som kunde va psykolog jämt? Nån som kunde skjutsa såfort de va nått.. Nån som kunde hämta.. Nån som kunde låna ut pengar.. nån man kunde gå till om man behövde hjälp med nått...
Kanske e lika bra det o inse vad alla är för några.. Folk säger ju att man ska se till sig själv närmast.. Men om jag nu inte är sån då... Vad ska ja göra nu? Är folk rädda för att höra av sig bara för att JAG råkar va lite ledsen o sitter med bekymmer upp över öronen??
Alla tror jämt att det är så jävla bra, men ingen ser hur jag sakta dör inombords... Ingen skulle nog bry sig i vikket fall om jag försvann... Nja de vore väl om nån behövde hjälp me nått kanske..

Orka... Ja ja vet inte..

In i duschen o hoppas jag får sova en stund innan vakenhelvetestimmarna börjar återigen

*så less på o aldrig kunna sova*

Efter en fruktansvärd natt med många tårar pga huvudvärken så blev det inte mycket sömn.. Men det va bara att pallra sig upp till arbetet eftersom jag visste hur mycket jag hade att göra...
Va halvt nervös över att synen skulle balla ur mer men det fick funka.. Ser fortfarande suddigt och huvudvärken är kvar, men inte lika ihärdig som den varit sen i lördas. Hoppas på att den ger med sig lite inatt så jag kan få sova lite.. Krafterna går på nån stackars sparlåga för tillfället... Får ladda batterierna nångång framöver när tiden finns...

Nånting håller på att hända.. Jag vet inte riktigt vad, men de känns både i luften och man kan både se och höra det... Hoppas innerligt att jag har fel... Många med mig märker det.. Den tystaste människan jag nog har mött höjde till o med rösten och svor idag.. Den hade jag inte räknat med.. Dock var det inte till mig men...

Fick ett ledsamt sms från sonens fröken idag som skrev att han hade haft det jättejobbigt idag igen i skolan.. De gör så innihelvete ont o jag vill bara krypa in i nåns famn för en stund o bara få va.. koppla av o ja.. Bara få va där för ett tag.. Inte för en sekund, inte för en minut.. Bara va o känna tryggheten liksom...
Men fuck that because its never gonna happen...

Ingen föstår.. ingen känner smärtan.. ingen bryr sig... ingen ser tårarna och hålet i mitt hjärta...
Men frågan är om man kommit så långt så man ens orkar bry sig eller ej...

Vakentimmarna inatt fick mig att fundera en massa som jag tror att jag inte velat inse.. Men nu förstår jag.. Och jag är nog inte den enda som förstår.. Jag märkte hur det sved... Smärtan som kom som en blixt.. Ibland ska man nog akta sig lite.. Tänka sig för..

Det borde jag också göra ibland... Men jag har inget att förlora på de viset.. undrar ibland om man inte fattar.. inser vad man gör... Kan ju liksom förlora halva livet.. Vad händer då? Ja.. den dagen den sorgen..
Jag kämpade.. Gav så mycket jag kunde... Men de gick inte.. De gör mig så innihelvete ledsen..

Ibland undrar jag om folk verkligen tror allvarligt på att jag är knäpp.. att jag inte förstår.. att jag inte ser..
Jag vet att jag är en människa som kan bry mig.. Ibland i onödan och alldeles på tok för mycket.. Men dom jag verkligen känner att jag har nått extra med och nån jag fastnat för är jag beredd att offra mycket för...
O tro mig.. Ja kan va iskall och en riktigt skit om det skulle va så också... Det märker man tids nog..

Jag kan också va väldigt öppen om vissa saker, men fruktansvärt stängd också..
Så många tårar jag fällt under alla dessa år min fina vän inte funnits hos mig.. De gör lika ont än.. Vissa dagar går sorgen över i ilska.. Ilska för att han inte kan va sådär underbar.. Slå en pling, komma till mig, spela, prata.. använda kudden o ja bara va.. Fan!!!!
Nu när jag verkligen skulle behöva hans råd.. om hemligheten jag bär.. Vad gör jag.. hur gör jag.. Jag står vid klippkanten och håller på att tippa över... Drar någon tag eller tippar man över.. Finns inte mycket tid kvar nu...

Många säger att man bara upplever vissa saker en gång i livet... O varför i helvete fick jag så kort tid med den mest underbara vän man kan tänka sig.. Han sa att han fanns där i vått och torrt.. Han lärde mig hur det är att finnas så.. Få nån man bryr sig om.. Han fanns där... Jag fanns där... Men så en dag lämnade han oss alla... Det va redan hans tur..
Men det är så jävla orättvist!! Det va inte hans tur.. Jag behöver honom.. Nu mer än nånsin.. Jag vill berätta för honom, jag vill prata med honom.. Ligga i hans famn, höra honom spela o dom där välbehövda orden... Fan om han bara kunde ringa från himlen...
Jag vet att han inte kommer tillbaka. Jag vet att jag aldrig får höra hans röst igen.. Jag vet att jag aldrig kommer få ett sms...
Tro mig, JAG VEEEEET!! Men jag vill inte förstå!! Så jävla enkelt är de!

Ja har ärligt funnit nån jag börjat öppna mig för.. Men det är dags att stänga... Jag har redan börjat.. Finns ingen mening.. Jag loosa.. Ja kan inte även om ja skulle vilja.. Jag älskar för mycket.. Det är inte värt de.. Fick höra att man inte visste hur framtiden skulle bli..
Det är sant på ett sätt.. Men man kan ändå påverka framtiden... Vill man så kan man... Mycket kan man inte styra, men vissa saker kan man...

Det är nått stort hos mig som ingen nånsin igen kan styra över.. jag umgås med VEM jag vill... NÄR jag vill...
Det sociala är viktigt.. Även om jag inte har det just nu då jag inte orkar... Det är för mycket just nu..
Men det är ett val som JAG gör själv... Sådeså!!

Bäst och lägga sig nån timme innan dom där jävla vakentimmarna kommer igen :/

Efter en tokstressig eftermiddag och inte alls nöjd med att inte hunnit med det jag velat på jobbet så blev det ändå dags att sluta tidigare för att hämta barn, möta upp vänner och fara med tåget till Stockholm.. 
Väl framme efter x antal timmar och snö under vägen (den första jag sett för denna säsong) så mötte vi upp bror och hans sambo på centralen... Tog en tripp på Åhlens och sen vidare till restaurangen som bror beställt bord på.. 
Åt himlans gott o bara njöt. Efter det blev det lite promenix sen vidare med tunnelbanan "hem".

Gårdagen spenderades på Aquaria där vi kikade på otroligt fina vattendjur.. sjöhästarna var ju en sort försig.. Dom fick mig att fundera en massa.. Så otroligt vackra, med vacker omgivning och dom såg ut att trivas ihop ändå på nått vis såg dom så otroligt sorgsna ut... Skumt de där... 
Sen blev det en promenix längs vattnet, kilade förbi junibacken så dottern fick ta några kort med favoriterna tummen, laban, lilla Anna och långa farbrorn.. Gick endel i affärer och på stan.. 

Blev ju sjuukt glad när jag fick se Klara i First Aid Kit ;-) Den va nice =) 

Kvällen bjöd på film o taccokväll och himla trevligt sällskap... 
Dottern somna tidigt efter många timmars promenadande.. O med en stor väntan på sin 5års dag som infaller idag :D

  GRATTIS älskade dottern på 5årsdagen   

Idag får vi se vad dagen har att erbjuda innan det redan är dags att fara hemåt till vardagen igen.. Imorrn nalkas det jobb tidigt för att hinna leverera i tid... 


Det märks i kroppen och psyket att man börjar bli lite trött.. Höstdepressionen har inte slagit till lika hårt igår men den ligger o gnager hela tiden och ibland kommer skiten med full kraft.. Har verkligen försökt att inte få den här och det har väl gått ok... 

Barnen har skött sig sååå otroligt bra o jag är så stolt.. Dock vet jag att sonens utbrott kommer att komma när han inser att vi faktiskt måste åka hem idag.. Men det får vi ta då... 

Jag saknar.. Saknar så fruktansvärt.. Men det är väl bara att lära sig.. Första tiden är väl värst.. Dock kommer det alltid va lika illa för min del... Så underbar så fin.. Finns i mitt huvud hela tiden även om jag försöker koppla bort ibland.. Går inte helt enkelt.. Vill bara hålla om.. Känna lixom.. Eller ja inte bara... Äsch.. 
Den här veckan kommer bli hemskt jobbig.. Låg inatt och fundera på hur jag ska kunna hålla skenet uppe när hela hjärtat och hjärnan skriker.. Den 26e själv kommer bli hemsk.. Men jag måste ju lära mig leva med de.. 
Hur den reaktionen blir får jag ta då.. Är ju ändå medveten om de.. Önskar mer än nått annat att jag kunde ta med *** bort o bara få låna för en dag... Helst för alltid men jag vet ju att det inte går.. 

Funderar på om jag skulle gå till någon expert.. Kommer jag ta mig igenom det här själv.. Jag vet att jag klarar mycket men det är tufft nu.. Jag orkar inte vara ledsen mer.. Orkar inte känna såhär.. Jag har kämpat så innihelvete.. Men när jag ser tillbaka på sista tiden så vet jag att vi nu gjort vår sista resa tillsammans.. Det funkar inte.. De gör så jävla ont.. 
Finns ingen som förstår.. Ingen ja kanske vill ska förstå heller.. Ja vet inte.. Nu börjar snart vardagen igen o de kanske är lika bra.. Gömma sig i jobbet.. Ett ställe där ja iaf kan göra nått som ja älskar o som får tiden att gå.. 
Jag gjorde mitt sista försök.. Det funka inte.. Varför hoppades jag ens på nått annat.. De får va nu.. va som det är o så får man bara bita ihop... 

Jag vill ha Dig här nu... Tårarna rinner från min kind o de gör ont.. Känslan av att inte höra nått igår va konstigt.. Du har ju ett liv.. Nånannanstans.. Men bara så du vet saknade jag iaf... 
Önskar jag kunde få ta med dig ut.. Uppleva livet tillsammans.. Uppleva alla otroliga ställen som finns.. 
Kanske bäst att vänja sig nu.. Börja inse sanningen.. Leva som man måste, sluta hoppas.. 
Äsch skit it.. Ja orkar inte älta just nu.. 

Det börjar svida i mig när jag ser par på stan.. Alla håller handen, det strålar o det känns så varmt nu när kylan smyger sig på.. Här går jag ensam mot världen.. Take it or leave it... . 

Kanske dags att äta frukost o göra sig iordning för en tur på stan innan det är dags att fara tillbaka till verkligheten... 

Idag är en såndär downdag bara... Frågar någon så vet jag tyvärr inte varför..
Det enda som gjorde mig glad och mer än lycklig var pussen jag fick av den finaste människan på jorden...

Hade det lite besvärligt imorse innan jobb/fritids/dagis men vi kom iväg till slut..
Dagen för sonen i skolan hade än en gång varit jobbig.. Tycker att det är så ledsamt att dom inte kan höra av sig och informera om problemen...
BUP har ringt nu ikväll och prata lite om hur jag såg på det hela om och dom skulle ta upp "ärendet" igen...

Varit ganska stressigt på jobbet idag... Omställning efter omställning efter omställning.. Dock gillar jag trycket på den stationen men jag blir sååå frustrerad när ja inte hinner allt jag vill göra.. Men mitt mål är att hålla linan i rullning så mycket som bara går, förbereda nästa färg o hinna handmåla lite därimellan...

Fick ett mail av min käre chef förut.. Jag har ju fått äran att testamåla en produkt som det bara ska lanseras ett visst antal i sen till jul.. Vad det är och vart dom ska kan jag tyvärr inte säga än... Får se när dom bir officiella...
Mina jag provmåla va tydligen iaf godkända :D Skitkul!!
Problemet är ju bara att jag är toknervös inför resten som ska målas o som ska bli lika bra.. Men det är bara att foccusera nu och verkligen kämpa liiite extra till..

Ibland undrar jag hur mycket en människa orkar... När vet man att det verkligen är stopp?? Kliver man bara inte upp ur sängen en dag? Fungerar inte huvudet? Vad händer lixom...

Jag känner att det blir mer o mer o mer nu för var dag som går... Skulle behöva tömma huvudet lite och lägga vissa saker åt sidan men jag KAN JU INTE "/

Pratar med någon så låter allt så enkelt.. Men i mitt huvud är det inte lika lätt... Vissa dagar är det bara kaos.. Som idag.. O jag kan fortfarande inte säga varför.. Mina arbetskollegor frågade om ja hade en dålig dag idag för det märktes tydligen... Ja skäms så innihelvete att jag bara inte kan hålla skenet uppe o låstas som inget..
Hur gör ni där ute som klarar av det?

Sitter i sängen och funderar en massa... Saknar min fina vän som en tok...
Saknar någon att krypa ner bredvid när natten faller på.. Nån som välkomnar en när man kommer hem med öppna armar.. Nån man kan mysa ner sig i soffan med när barnen somnat o bara va... Saknar det där vardagliga..
Känns som om jag levt själv för länge kanske för att klara av det men ett liv som ensam är riktigt skit..
Men jag kanske inte är värd att ha någon vid min sida.. Något ont måste jag gjort som har det såhär...

Det kom en gubbe till jobbet igår... Han gjorde mig så jäkla lycklig i orden han sa.. O fler har sagt som honom men detta är en människa jag träffat som hastigast två gånger innan... Jag försöker göra allt i min makt för att förklara min kärlek till Han.. Ja vet att Han vet vad Han betyder för mig...
Nu betyder jag dock inte samma för honom o kommer säkerligen aldrig att göra..
Folk säger att man ska leva på hoppet, följa sitt hjärta och sina drömmar... Tro mig jag förösker men det är svårt när vissa dagar är kolsvarta...
Hans leende kan rädda en hel dag.. Jag önskar jag kunde förklara för honom hur många gånger Han hjälpt mig omedvetet i mina svåra stunder... Hur mycket Han betyder och hur amazing Han är...
Men va hjälper det när vi lever på varsitt håll...

Ibland undrar jag om Han tänker på mig när vi inte ses.. Fast det kommer ju ett meddelande då och då så nånstans långt inne måste jag ju finnas... Iaf ibland.. Jag undrar så vad Han tänker.. Hur Han tänker... Vad vill Han med livet..
Äta kakan men ändå ha den kvar lixom?!

Jag vill SÅÅ gärna va NUMBER ONE jue..

Men mitt hjärta är upptaget.. Jag kommer aldrig finna någon som Han.. Skulle kunna skriva en hel bok men vem skulle bry sig om det.. Seriöst...
Önskar jag kunde visa upp honom för hela världen.. Hur magisk Han är dom få gångerna Han riktigt strålar... Ja jösses ni skulle bara veta <3

Tänker ofta på "våran" 1års sms dag.. Den natten fick jag lyckan att vara honom närmre än nånsin.. Jag kan inte förklara de.. Jag låg i hans famn, lycklig till tusen och titta på den stjärnklara kalla natten...
Kommer det hända igen.. Kommer det inte.. Frågorna är många och svaren är få.. Är det värt de.. Är det inte...
Ja helvete vad jag funderar *suck*

Jag vill ju så gärna.. Se honom lycklig.. Göra honom lycklig.. Höra honom lycklig och känna honom lycklig..
Han ser så nedstämd ut..
Han prata en massa den där natten... Jag vet inte om han inte minns eller om han inte vill prata om det igen.. Jag har inte velat dra upp de.. Vet inte om ja vill höra svaret att han var för full.. Mena han verkligen vad han sa eller sa han det för att han trodde att det va de ja ville höra?! hur vet man.. O vad gör jag...

Svaret från folk skulle ändå bli - Be han dra åt helvete, han är inte värd dig...
I det här fallet skiter jag i vilket.. Han gör mig bara så innihelvete glad stundtals.. Jag tokälskar mailen/smsen..
Jag tokälskar hans leende.. Tokälskar när han står tätt tätt bakom mig och ändå kanske inte säger nånting.. När han kommer åt min svaga punkt går det som en blixt genom kroppen o ja önskar ja kunde vända mig om och bara säga som det är rätt ut... Va han nära där och nu... Vartsomhelst närsomhelst...
Tokälskar när jag får va i hans famn om så bara för nån sekund.. Tokälskar när han kommer och smeker förbi...
Hans pussar får mig att komma till himlen... Ja jag kan nog fortsätta länge...
tror ingen förstår iaf mer än att idiotförklara mig..
Han är den som fått mig tro på hoppet igen.. Fått lite av livskvaliten tillbaka även om jag har en lång väg att gå just nu...

Och vad ger man honom tillbaka?! Den frågan är svår.. jag har iaf varit ärlig rakt igenom till honom vilket jag en dag hoppas att han är mot mig...

Jag bara älskar honom helt enkelt!!! Sådeså^^